Histori
föregående årpublikationer sedan 1975
Föreningens historik Bifogad kort historik är bara en persons väldigt subjektiv syn på händelserna under en lång tid. Fokuset under tiden den här har skrivits har varit i tävlingsverksamhet och därför många som har påverkat på bakgrunden t.ex. Martti Immonen, Kari Kuusela, Pentti Kuosmanen, Göran Nyqvist, Holger Ollberg, Matti Vienonen och Rafa Wahlstedt har blivit utan uppmärksamhet så som många i juniorverksamheten också. Alla av dem skulle ha betjänat bättre behandling. Kondoleanser.
Från året 1963
Grundaren för den nuvarande GrIFK fotbollsavdelning var Karl-Erik Sundell som startade verksamhetet under våren 1963. En annan inspiration var idrottspalanets vaktmestare Pentti Timonen som hade en fotbollsbakgrund. Fotboll hade såklart spelats i föreningen också tidigare både på 30- och 40-talet men verksamheten hade avtagit snabbt. En fin grästäckt centralplan som blev färdig i början av 50-talet förbättrade märkligt grenens förutsättningar.
På platsen av den nuvarande stadshuset var förr en sandplan som fungerade som spelplanet. Den svenskspråkiga skolans elevhem hade också sitt eget litet plan. Under våren 1963 började verksamhetet ordentligt när två lag var anmälda till serien, A- och D-juniorer, vararv tyvärr bara den sista spelade serien till slut. På grund av brist på planer var träningarna på en gräsmatta bakom det nuvarande biblioteket. Första officiella matchen spelades på centralplanet 9.5.1963 då D-juniorerna med det här laget vann Helsingfors bollklubb 2-1:
Övre raden från vänster:
Nedre raden från vänster:
Som tränare fungerade Karl-Erik Sundell.
Spelskjortorna är lånade från ishockeyavdelning och som man kan se från bilden var nappulakengät vielä pannassa i den här åldersgruppen.
Laget placerade som fjärde i serien med sju lag. Nästa året, 1964, var det igen två lag med. C-juniorerna nådde fjärdeplatsen i serien där t.ex. Leppävaaran Pallo, Pitäjänmäen Tarmo och Kilo IF blev bakom. Som tränare fungerade fortfarande Karl-Erik Sundell som nu också var officiellt grundade avdelningens ordförande.
Men för det nya representationslaget for det sämre. Före Grani i Helsingfors ligans lägsta serie (IV klass) placerade t.ex. sådana fotbollsklubbar som Makkabi, US-44, Höpli, Kierre, FToive, RuiK och Zoom. Den slutliga placeringen för laget var nionde och bra beskrivande var att laget gjorde bara 10 mål i 12 matcher.
Året 1965 var utmärkt för C-juniorerna och laget placerade på andraplatsen efter Tapion Honka. Representationslaget fortsatte där var den blev, alltså igen framgång.
Under säsongen 1966 hade föreningen två herrlag för att andra av dem skulle lyftas till en högre liga och så hände det också. Resultaten för båda lagen var dåliga så som med B- och d-juniorerna också.
En stor migration till Grankulla i mittet av 60-talet ledde till att verksamhetet spredde sig starkt. Därför for föreningen in i säsongen 1967 med tre juniorlag och representationslaget.
Också Grankullas egna nappulaliiga startade sitt verksamhet. I serien blev laget sist (7 gjorda mål i 14 matcher) och i Finska Cupen föll laget bort på första rundan.
Tecken av en bättre framtid sågs redan nästa året, 1968, då representationslaget placerade på tredjeplatsen, B-juniorerna nådde pokal-serien och C- och D-juniorerna var andra i serierna genast efter Tapion Honka.
Seniorlaget deltog också i seriematcherna för första gången.
1969 var tiden för stora ändringar, Carl-Wilhelm Rosenlew blev avdelningens nya ordförande, Ove H Rehn representationslagets nya lagledare och Kurre Eklund ny spelartränare. Man behövde inte vänta för resultaterna, för att laget vann serien överlegset och senare också distriktsmästerskapet, föreningens första. Säsongen var utmärkt också för A- och B-juniorer.
1970-talet
1970 var det dags att stiga till nästa serienivån. Lagen förstärktes av gamla mesterkapsseriespelare Leffe Mattson och Ilkka Haila (båda från Kiffen) varav Leffe också tränade laget. GrIFK vann andra klassens distriktsmästerskapet och IV divisionens uttagningsserien och steg för första gången till Bollklubbens serier.
Framgånget fick fortsättning 1971. Fortfarande förstärkade laget vann divisin IV och steg upp till division tre.
I Finska Cupen förlorade GrIFK till HJK först efter förlängningen och framtiden såg klar ut. När Tapion Honka besegrades med siffrorna 2-1 i distriktsmästerskapet var säsongen nästan perfekt.
I Bollklubbens serier var Grani redan representerad med nio lag, så verksamhetet började också se bra ut.
Nu kunde ingenting stoppa utvecklingen. I Ove Rehns ledning och Leffe Mattson som tränare steg representationslaget till division II med en förstärkad lag där spelade t.ex. John Cole, Kim Strömberg, Aimo Hämäläinen, Gary Sundberg från HIFK och Juhani Salo från Kiffen. Också Kari Kallio och Bo-Erik Tötterman var klara förstärkningar till laget.
Laget var en utmärkt blandning av gamla och unga spelatre då vid sidan av redan nämnda spelarna spelade föreningens egna juniorer Paavo Velten, Fiffi Ollberg och Jorma Österholm.
Distriktsmästerskapet vann 1972 både representations- och reservlaget. Juniorfotbollen sökte fortfarande sitt nivå.
1972 stigande laget fotograferad i Hangö
övre raden från vänster:
nedre raden från vänster:
Året 1973 var Grani för första gången i division II. Ove Rehn var för andra säsongen avdelningens ordförande och representationslagets lagledare. Kurre Eklund kom tillbaka från Borgå och började träna laget. Som förstärkningar kom två spelare som också hade spelat i landslaget, Stig-Göran Eriksson och Torbjörn Wiik. Alla var lyckade anskaffningar och när både Aimo Hämäläinen och Paavo Velten gjorde 12 mål var bra resultaten säkrade. Sjätte platsen i serien var en bra resultat av ett lag som spelade för första gången i division II och som till och med hamnade spela sina hemmamatcher i Helsingfors under tiden centralplanets gräs förnyades.
Bo-Erik Wiberg ersatte Ove Rehn som hade blivit vald till Finlands Bollförbundets ordförande som avdelningens ordförande, men lagets lagledning och tränarna fortsatte.
Kurre Eklund ville ha tre förstärkningar, de unga Kai Haaskivi (HJK) och Martti Holopainen (Honka) och dessutom erfarna Timo Toivonen från Kiffen. Eklund fick vad han ville och speciellt de två första lyckades utmärkt.
Slutresultatet blev fjärdeplatsen i division II östdelningen. Aimo Hämäläinen (13) och Kai Haaskivi (9) var de bästa målgöraren.
Också annat hände på fotbollsfronten 1974. Under hösten bestämde reservlagets spelare att grunda en ny förening , Team Grani, som möjliggjorde stigandet i serierna också för dem.
Årets 1975 ny tränare, Kalle Ström, fick inte det bästa startet för sin långa karriär i Grani fotbollen. Laget blev betydligt svagare när förra säsongens förstärkningarna Haaskivi och Holopainen flyttade till HJK och Stigu Eriksson höll paus.
Nya spelarna Jari Koskela, Jorma Salmela och Reijo Aholainen var inte tillräcligt bra till division II och laget blev på 12. plats och föll till division III.
Positivt från Granis sida var att de unga Jan Selin och Kenneth Nyman var med i representationslaget.
Också kvinnofotbollen tog sina första steg i Grankulla med Elisabeth Rehns ledning.
Team Grani började sitt färd mot Bollförbundets serier med att stiga till division fem. GrIFK:s visit i trean blev kort. Kalle Ström kunde föra sitt lag till serievinst och på det sättet tillbaka i tvåan. Jan Selin, Kenneth Nyman, Stig-Göran Eriksson, Fiffi Ollberg, Paavo Velten och nya Jukka Somerharju grundade en sådan grund att resultaten var klara också i framtiden. Också Ove Rehns återkomst till lagledare var betydande.
I Cup finalen mötte Grani igen HJK som behövde förlängningen för att vinna GrIFK.
I distriktsserierna från Grankulla spelade representationslaget, seniorlaget, damerna och fem juniorlag. Också juniorverksamhetet var på bra spår. Team Grani steg nu redan till division fyra.
Säsongen 1977 blev historisk för att laget med Kalle Strömbergs ledning lyckades att stiga till division I. Nya spelaren Östen Brännäs, Jorma Ukkola. Hannu Saarelainen och Lassi Kuosmanen visade sig att vara klara förstärkningar. Under tiden Paavo Velten höll paus var förstärkningarna nödvändiga.
Jukka Somerharju gjorde 16 mål och Hannu Saarelainens debutsäsong bjöd på 7 mål. Änuu när i de 5 sista matcherna hade Grani Sven-Gunnar Larsson som tidigare spelade i Sveriges landslag i målet. Ove Rehn fick honom att komma med goda relationer då Jan Selin skadade sitt knä. Därmed försäkrades stigandet till ettan.
Sven-Gunnar Larsson i avgörande matchen på centralplanet 2.10.1977.
Säsongen 1978 i ettan gick utmärkt. Kalle Ström fortsatte som tränare och laget förstärktes klokt av Anssi Syrjänen från HyPS, Heikki Laiho och Jukka Lassila från Ponnistus som genast hittade sina roll i laget. Det var redan 8 egna juniorer som spelade i laget och på det sättet var laget också på väg åt rätt håll.
Det slutliga placeringen i serien var 8. och bästa målgörarna var Hannu Saarelainen (9) och Paavo Velten (6). Lagens stödjaren grundade en Grani Supporters’ Club nämnd klubb som ordnade supporterresor till alla Granis bortamatcher. Klubben var den första i sitt slag och samlade redan under första året 139 medlemmar.
Säsongen 1979 var förberedd noggrant. Kalle Ström blev på en paus och ledarna i Grani med Markus Selins ledning lyckades att få en föregående landslagsspelare Martti Kuusela på hans plats. Kuusela som speciellt fokuserade på bollkontroll visade sig att vara den perfekta ledaren för det unga laget.
Som förstärkningar fick laget två unga landslagsspelare Pasi Jaakonsaari från HJK och Jyrki Maisonlahti från HyPS. Egna juniorernas del i laget fortsatte att öka och var redan nu nästan 50%.
I början av April var laget på ett förberedningsläger i Holland och föberedelserna inför säsongen var noggranna. Som träningsmotstånd fungerade bland annat Finlands Olympiatrupp.
I division I nådde laget femtte platset och kom med i FM-urval genom ett reprismatch. De målhungriga Pasi Jaakonsaari (17) och Hannu Saarelainen) grundade en toppduo som var svårt att stoppa och annors också var laget en av de bästa (om inte den bästa) hittills. En av sommarens höjdpunkter var också den engelska ligalaget Leicester Citys besök till centralplanet. Leicester City som hade en populär skottländsk manager, Jack Wallace, vann matchen knappt med ett mål. Det var till och med en rekordmängd, 1512, åskådare på plats.
Också B-juniorerna spelade en fin säsong som resulterade i den första förstaplats i distriktsmästerskapet på juniornivån. Till och med Team Grani hade en bra säsong och steg till trean med nästan bara granispelare.
Som kuriositet kan man också nämna att Seppo “Nitti” Nuuttila var en kort period GrIFK:s verkställande direktör under säsongen 1979. Det fungerade ändå inte.
1990-talet
I en tajt situation med föreningens ekonomi var Jari Maisonlahti anställd som spelartränare istället av sin bror Jyrki för säsongen 1990. Det här visade sig att inte vara en lyckad lösning och då när nya förstärckningarna (Risto Kuitunen, Tony Elomaa och Kari Laakkonen) nådde inte upp till förväntningarna var situationen inte bra. Laget fick samlat bara 12 poäng, fast än Jari Vanhala gjorde 14 mål, och föll tillbaka till division två.
Vanhalas mål väckte ändå förtjänat uppmärksamhet och han flyttade snabbt över till Jakobstad ligalag. Också Robba Wahlstedt som hörde till nyckelspelaren flyttade över till Ekenäs IF efter två säsonger. Så det blev många tomma platser.
Spelartränaren under säsongen 1991 var Arto Keisalo som fick hjälp av Kalle Lindholm.
Spelarmaterialet visade sig ändå att vara väldigt smalt. Den otroligt dåliga säsongen var ändå räddad av Markus Oedewald från Gnistan vars 10 må höll GrIFK just i tvåan. Tyvärr var säsongen den enda för Oedewald i GrIFK.
Säsongen 1991 var ödesbästemd för Team Grani vars 10 år långa säsong i trean slutade till en fall ner till fyran.
Den tajta ekonomin belastade fortfarande Grani och Kalle Lindholms lag stod framför en omöjlig uppgift. Juniorverksamhetet producerade inte högklassiga representationsspelare och ännu när av de tolv nya spelare den enda som visade sig att vara en klar förstärkning var Tommi Lingman var fallet ner till trean med klara siffror klart redan tidigt. Också pengarna som användes till britten Wayne Hannigan var slösning. 66 insläppta mål berättade också att allt inte var rätt i laget. Så tillbaka i trean!
Med den nya ordföranden Jorma Halonen började man sanera både ekonomin och representationslagets verksamhet. Heimo Lajunen blev lagets tränare och laget hade med också åtta egna juniorer under säsongen 1993.
Laget som fungerade med en sparningsbudjett lyckades att hållas i trean också säsongen 1994 med Tomi Nousiainen som tränare.
främre raden från vänster:
mittersta raden från vänster:
bakre raden från vänster:
Nouska kände Esbos fotbollsringarna grundligt och kunde förstärka laget med sina relationer så att laget var redan 1995 färdig att stiga till tvåan med ett lag där spelade spelare som var på samma nivå med bl.a. John Gymer, Jyrki Seppälä och Harri Laaksonen. Tyvärr var antalet egna juniorer i laget igen bara ungefär 15%.
Förutsättningarna för säsongen 1996 var så dåliga som det bara var möjligt. Bollförbundet satt Grani i västgruppen vilket betydde många långa resor till Österbotten, västkusten och Tammerfors. Då lagets ekonomi redan från början var dålig hade laget inte råd för några förstärkningar. Det här lämnade Timo Nousiainen, som annars hade gjort sitt jobb bra, framför en omöjlig uppgift. Laget blev sista i sin grupp efter bara fyra vinster.
Efter fallet var spelarbristet total och i februari 1997 annonserade föreningens ledning att representationslagets verksamhet slutar för tillfället.
Något som lite tröstade föreningens säsong var 84-födda D-juniorer som kom ända fram till finalen i den uppskattade Helsinki Cup-turneringen. Finalen mot HJK förlorade laget ändå med klara siffror på den regniga Olympiska-stadionen.
Team Grani fortsatte sitt verksamhet med bra framgång i division IV och lyckades till och med stiga upp till trean under säsongen 1998. Platsen i trean gavs ändå bort lagets höga medelålder som orsak. Det att laget också under säsongen 1999 också höll på att stiga väckte diskussionen av GrIFK:s representationslagets retur. Team Grani gick med på att lämna över serieplatsen och spelarna till IFK som kunde ekonomivist börja igen och försöka stiga till tvåan.
Team Grani i sin tur fick en ny serieplats från sjätte divisionen.
2000-talet
Som tränare för det nya representationslaget fick man övertalat Robert Wahlstedt som efter en 10 års frånvaro gjorde retur till Grankulla.
Också en annan, kanske ännu mera betydande retur var Granis bästa målgöraren över tiderna Jari Vanhala slutade sitt karriär i FC Inter och kom tillbaka till de grön-vita. Också en föregående landslagsmålvakt Jan-Mikael Holm var en högklassig förstärkning.
Annars bestod laget mest av spelare som var med och lyfta Team Grani, så det var trevligt många grani-spelare med.
De fyra första säsongerna var laget i trean, men efter en ny uppvärmd sandplan (2002) också målsättningarna var högre och 2004, med Niklas Grönholms ledning, var stigandet ett faktum. Rekryteringsområdet hade blivit större under åren och de flesta i laget bodde i Grani eller Esbo.
Laget som steg 2004
Under samma året blev ex-spelaren Calle Slotte vald som avdelningens nya ordförande efter att Jyrki Vilppula som hade gjort ett bra jobb övergav uppgiften.
Tony Elomaa ersatte Niklas Grönholm som tränare under säsongen 2005. Spelarna Jami Simanainen och Juha Kupulisoja var ersätta av Merka Hautala och Niklas Roiha som hade också spelat i ligan. Också grekiska förstärkningen, Antonios Ahiolas, kom med men hemlängtan fick honom snart tillbaka i Grekland.
Elomaa hittade ändå inte det rätta spelstilet för laget som var väldigt bra på papper och som en liten överraskning hamnade laget i en kamp om att hållas med i division två. Laget klarade sig knappt med målskillnaden. Grani gjorde bara 26 mål i 20 matcher varav Merka Hautalas saldo var 8 och Petter Meyers 4. Det att målkanonen Petter Meyer spelade iblan till och med som försvarare påverkade säkert lagets dåliga målsaldo.
Det var redan 6 egna juniorer med i spelarringen så för den delen var riktningen rätt. Efter säsongen förnyades tränarens kontrakt inte och letandet av en ny tränare började.
Det att Vantaan Allianssis skandalkurvarna försvann från fotbollskartat visade sig att vara bra för Grani. Därifrån friade Ari Tiittanen med en stark grani-bakgrund visade sitt intrest mot jobbet och kontrakten underskrevs. Arskas retur till Grankulla skapade positivt publicitet så som tränarkunskaper också. Helt plötsligt talade man igen om Grani. Spelarringen förstärktes av Henrik Henriksson, Mehdi Kuqi, Marko Ruuhijärvi och Etelä-Espoon Pallos unga Eetu Klingberg och Jarkko Vänttö.
Förstärkningarna visade sig att vara lyckade och utn Petter Meyers seriösa knäskada skulle laget bra kunna ha krigat om gruppens första platser. Nu var plaaceringen nionde.
Mehdi Kuqi nådde upp till nio mål, Marko Ruuhijärvi till sju och Petter Meyer till fem.
Framgång blev det också i Finska Cupen då Grani för första gången under sin historia lyckades att vinna KooTeePee. Sammanlagt en bra säsong.
Förutsättningarna för säsongen 2007 förbättrades ännu då en ny konstgräsplan som blev färdig under hösten 2006 installerades på den gamla sandplanen.
Ari Tiittanen fortsatte som representationslagets tränare och jobbade nuförtiden samtidigt också som föreningens juniorchefstränare. Föregående säsongens spelarring fortsatte och den uppfylldes smart.
Merka Hautala returnerade till Grankulla och Janne Uusinarkaus och Marko Heino förstärkte försvaret. Då när också Petter Meyer var frisk var resultaten bra. Om målgörandet under de sista säsongerna hade varit svår för laget, nu hade sakerna ändrat. 67 gjorda mål (varav Petter Meyer 19) ledde Grani till en överrasknings förstaplats i gruppen då alla trodde det skulle vara PoPa som fo in i säsongen med en stor budjet och hård spelarmaterial. Granis bitar föll ändå på rätta platser. Mikael Niemi och Marko Heino grundade en utmärkt topparduo och på mittfältet jobbade Olli Nissinen.
Som playmaker fungerade Henkku Henriksson och på många olika spelplatser spelade Jarkko Värttö och Eetu Klingberg vilka var till och med bättre än förväntat. Också Niklas Roiha spelade sin hittills bästa säsong i Grankulla.
Petter Meyer lyfte sig själv i stora målgörarnas grupp och kunde redan bli jämförd med föregående IFK-hjältar som Paavo Velten, Hannu Saarelainen och Jari Vanhala.
Överraskningarna i Finska Cupen fick också fortsättning då Grani igen vann KooTeePee som kom till Grankulla med en revansch som tanke. Bortamatchen mot FC Oulu ledde till Granis fall.
Det att Ari Tiittanen i mitten av säsongen flyttade över till HJK var fina säsongens enda minus. Arska deltog ändå som andra tränare i Granis verksamhet då Jan-Mikael Holm tog tränaransvaret.
Att laget skulle stiga säkrades i Oktober 2007.
Det är stora utmaningar framför oss både på spelets och ekonomis sida. I nuvarande formet av I-divisionens dyra spelresor (Torneå, Kemi, Uleåborg, Karleby, Vasa o.s.v.) kräver extremt engagemang både från spelarna (icke professionella) och från andra inblandade (icke professionella). Det är ändå viktigt att komma ihåg att vi har tidigare också spelat i ettan så det är möjligt.